Nyhetsbrev: Maj 2026

Året var 2018 och jag hade för första och möjligen sista gången släppt två böcker samtidigt. Den ena var thrillern “Innanför murarna”, som utspelar sig på ett kloster i Frankrike, och den andra julromanen “Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul”, där handlingen är förlagd till Frillesås. Thriller och julroman, Frankrike och Frillesås. Den enda gemensamma nämnaren var väl författaren, det vill säga jag, och hennes språk.

Och den författaren var ganska sliten och kluven när hon for till en litterär tillställning strax utanför Uppsala. Tillsammans med de aktade kollegorna Ola Larsmo, Lotta Lundberg och Lars Sund intervjuades vi av en initierad Uppsalakonferencier och på det skulle följa frågor från publiken samt signering och försäljning av böcker. Allt var välorganiserat och trevligt, medförfattarna generösa, Ola Larsmo och jag hann innan vi tog plats på podiet igen konstatera att vi faktiskt är släkt på håll och jag kunde inte klaga på någonting.

Men jag var inte mitt bästa jag. Kanske för att de båda böckerna ändå kostat på, kanske för frågorna kring att de var så olika. Att jag skriver i olika genrer beroende på idé kändes där och då ovanligt svårt att förklara. Författare som skrev serier skördade allt större framgångar inte minst i det snabbt växande segmentet strömmade ljudböcker och uppgiften att marknadsföra sig själv och framhäva sina förtjänster kan ibland kännas oöverstiglig.

Kort sagt hade jag funderingar kring vart jag var på väg och om min övertygelse verkligen höll i längden, den att lusten till skrivandet måste överväga det strategiska och taktiska. Trots allt hade jag kollegor som bytt skrivandet av fristående romaner mot att skapa en deckarserie och därmed slagit igenom stort. De verkade inte tycka det var tråkigt. I slutänden är det ändå väldigt roligt att sälja väldigt bra. Ytterst få författare skulle vägra att skriva under på det, oavsett genre.

Faktum är att jag funderade på om det var dags att sluta. Runda av. Beakta det min gode vän Theodor Kallifatides en gång sa till mig. “Maria, jag har alltid gått innan någon annan har bett mig att gå.” Jag hade skrivit över tio böcker plus noveller och bidrag till antologier och hållit på i många år. Inget dåligt facit.

Då hände det. Mitt under utfrågningen reste sig en kvinna i publiken. Hon var färgglatt klädd, åldern svår att avgöra och hon strålade över hela ansiktet när hon utbrast “Maria, jag måste bara säga det, men dina böcker, alltså dina böcker, du är helt fantastisk, du är den bästa, sluta inte att skriva!!! Och när kommer nästa bok?”

Konferenciern nickade och sa något artigt men jag hade svårt att hänga med, var helt tagen av vad som skett. Utfrågningen fortsatte och så reser sig kvinnan igen och säger nästan samma sak. “…men alltså Maria, jag måste bara säga det att DU ÄR MIN FAVORITFÖRFATTARE och när kommer nästa bok och jag älskar dina böcker!!!”

Det var upprinnelsen till min bok “Orm och stege”. Även om varken jag eller någon annan i den stunden förstod det.

Jag gick fram till kvinnan i fråga efter avslutat program. Jag sa att hon inte hade en aning om vad det betydde att hon sagt det hon sagt, rakt ut och mitt i programmet. Hon blev glad och svarade något snällt men jag såg att hon inte begrep att det där kunde haft sådan verkan på mig. För jag fick väl höra sådant hela tiden.

Jag minns att jag svarade henne att många som kommit med beröm till mig genom åren i form av brev, mejl, mess och presenter ofta börjar med att ursäkta sig. Inte ska väl jag, jag förstår att du har hört detta förr, jag skulle bara vilja … och jag har svarat varenda en, faktiskt varenda en, med att tacka och säga som jag sa till henne just nu. Det här betyder enormt mycket för mig. Det är du och likasinnade som gör att jag orkar fortsätta i dag, i morgon, resten av året, åren. Så tack för att ni är så generösa och delar med er, trots att ni tror att jag har “hört det förut”.

I skrivande stund är det några veckor sedan “Percys historia” släpptes, tillsammans med jubileumsutgåvorna av “Caipirinha med Döden” och “Busters öron”. Gensvaret har varit fantastiskt. Percy har fått högsta betyg i många recensioner och hos bokhandlare över hela Sverige – en vådligt vindlande historia, en hyllning till litteraturen, förtjänar att bli både prisad och läst, en svindlande resa, litterär svenska när den är som bäst, så skickligt skriven, njutbar, gåshud, intressant, spännande, berörande, Årets bok … och pocketarna, de förses med lappar i affärerna. Äntligen i nytryck. Bland mina topp tio läsupplevelser!

Tro mig, vartenda positivt ord går rakt in. Omdömena från de stora mediahusen, omdömena från bokbloggarna, omdömena från alla bokhandlare, omdömena som kommer från den enskilda läsaren. Så jag vill tacka alla som läser mina böcker och som uppmuntrar mig med att säga att de uppskattar dem. Jag tar till mig allt. Vartenda ord. Det är ni som gör att det blir ännu en bok.

Det är ni som får mig att tro att det kanske inte är dags att gå riktigt än.

Med min agent Maria Enberg

Med min förläggare, tillika förlagschef Louise Bäckelin