Nyhetsbrev: September 2025
Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna, sägs det. Bakom varje författare, framgångsrik eller ej, står en förläggare och en redaktör. De syns inte på omslagets foto och tar sällan (aldrig?) åt sig äran för den slutliga produkten. Detta trots att deras arbete är en förutsättning för att en bok ska nå sin fulla potential. Efter fjorton publicerade böcker vet jag vad jag talar om och när nu redigeringen snart inleds med den femtonde är det ett gott tillfälle att skriva om redigering av text.
Det svåraste med att skriva böcker är för mig att stå ut med att den första versionen blir så dålig. Som författare gör man sitt bästa för att rensa i det språkliga ogräset men till och med när man tycker sig vara färdig måste det fortsätta ansas. Skribenter som plågas av att det ”inte blir bra” tror jag därför är enormt hjälpta av att förstå vikten av redigering. Den irländska och flerfaldigt prisbelönta författaren Claire Keegan som också undervisar i litteratur har berättat att hon låter sina studenter läsa första versionen av de böcker hon skrivit för att tydliggöra det här och jag kan inte tänka mig en bättre gåva att ge aspirerande författare.
Först får författaren jobba, alltså. Sedan är det dags för förläggare och redaktör. Förenklat ger förläggaren de mer generella synpunkterna på ett manus – förstärk de här partierna, förklara deras relation, korta ner, fyll ut – medan redaktören ägnar sig åt det språkliga putsandet. I realiteten glider de bådas områden ofta in i varandra och de arbetar gemensamt för att boken ska bli bästa möjliga. Oavsett ändringarnas omfång är det vissa saker som brukar återkommer i deras feedback och samtliga författare känner igen dem. Här listar jag några:
Klichéer. Regn som står som spön i backen, hjärtan av guld och ett Rom som inte byggdes på en dag. Uttryck som använts så ofta att de har blivit utnötta. Återfinns inte bara i böcker, det finns gott om dem i tidningar (det är bäddat för), jobbannonser (du ska vara kreativ och gilla ett högt tempo) eller för den delen sångtexter. En vaken förläggare och redaktör slår ner som en hök (ha!) på det här. Att stryka är ett sätt. Låta det regna, punkt. Eller leka med klichén. För att citera Groucho Marx – ”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna, och bakom henne står hans fru.”
When in doubt, delete. Om du tvekar, stryk. Det handlar om stycket eller ordvalet där man hakar upp sig utan att riktigt kunna förklara varför. Bara att ta bort, hur ont det än gör. Som att avsluta en kärleksrelation. Ibland måste man. Och apropå kärlek, nästa regel är besläktad.
Kill your darlings. En klassiker. Något som författaren är så förtjust i att man bara inte förmår stryka det även om det inte passar in. Återigen, det är bara att blunda och skiljas från. Spara i ett eget dokument om det känns bättre. Kanske kommer det till nytta någon annan gång men INTE HÄR. Det är vad förläggaren och redaktören skulle säga. Och de har alltid rätt. Nästan …
As you know, Bob. Ett känt uttryck för när författaren vill ha fram information till läsaren och gör det genom en dialog som är totalt overklig på gränsen till enfaldig. ”Som du vet tog han sig in genom fönstret.” ”Ja precis, och det var därför det låg en hammare på gräset så han kunde slå in rutan.” ”Just det, då var det därför vi såg fotspår i gräset hos grannen.” ”Exakt, han stal nog hammaren från deras redskapsbod.” Börjar man tänka på As you know, Bob, dyker fenomenet upp överallt, inte minst i serier och filmer. Men det gör det inte ett dugg mer acceptabelt.
Upprepning av ord. Om det hoppas eller dansas fyra gånger på en sida är det möjligt att inte läsaren reagerar. Men om karaktärerna ”önskar” något i vart och vartannat kapitel måste man tänka i synonymer. Som ”vilja ha”, ”drömma”, ”eftersträva” eller ”fantisera om”. Ett perfekt tillfälle dessutom att ge äldre ord en ny chans. Vilket för mig till nästa punkt.
Favoritord. En äldre man i bekantskapskretsen brukade alltid använda ordet ”onaturligt”. Maten var onaturligt god, vädret var onaturligt vackert. Likadant är det med författaren, som halkar in på sina favoriter mer eller mindre omedvetet. En av Sveriges främste roman- och deckarförfattare smyger alltid in ordet ”luguber” åtminstone en gång i sina böcker. Den som kommer på vem det är kan höra av sig, så skickar jag en signerad bok (av mig, inte vederbörande!) som pris.
Adjektiv staplade på varandra (en lång, mörkhårig, muskulös, skelögd man) liksom det förrädiska ordet ”ju”. Bara att lyda förläggare och redaktör – putsa. Och when in doubt, delete.
Förhållandet mellan författaren på ena sidan och förläggare eller redaktör på den andra kan kärva när åsikterna går i sär. Författaren kan försvara sitt manus till förbannelse (och ha rätt ibland) medan förläggare och redaktör ser det hela utifrån med klara ögon. Hur som helst är det oomtvistat vilken betydelse dessa yrkesmänniskor har. Ta den legendariske förläggaren Max Perkins, vars insatser för författare som Hemingway, Fitzgerald och Wolfe var omistlig. Utan Max kanske ingen Ernest. I alla fall inte DEN Ernest.
För egen del är jag djupt tacksam mot mina förläggare och redaktörer och det är med glädje jag tar mig an den slutgiltiga putsningen av ”Percys historia”, som kommer ut i vår, närmare bestämt den 18 mars. Och vill man prata text och annat med mig har jag ett julevent med Maria Åkerberg (grundare av hudvårdsföretaget med samma namn) i Frillesås den 6 december. Den 9 december håller jag dessutom ett föredrag på Pensionat Frillesberg.
Glad september!
Maria
P.S. Bilden med skrivmaskinen är tagen i Hemingways skrivarlya, Key West, Florida. Kanske satt han här när han redigerade.
