Nyhetsbrev: Juni 2023

Mitt i junis sommarhetta kommer ett nyhetsbrev från mitt franska förlag Actes Sud och deras pocketförlag Babel. De listar vilka nya titlar som är aktuella i juni och där återfinns två utländska författares böcker. En av dem är en posthumt utgiven roman skriven av den fantastiske Carlos Ruiz Zafón. Den andra är min ”Den sårade pianisten”.

Och det är inte utan att det berör mig lite extra. För ”Den sårade pianisten” är en historia i sig och den franska pocketutgåvan betyder att ännu ett kapitel har skrivits i den boken om boken.

2014 fick jag ett franskt författarstipendium och vistades en månad på ett kloster i Normandie för att arbeta. Med mig hade jag första versionen av ”Den sårade pianisten”. Jag hade inför resan fått min förläggares åsikter och medan dagarna gick redigerade jag manus steg för steg, endast avbruten av vandringar i klostrets rum och ljuvlig mat tillsammans med övriga kollegor, forskare som nyttjade klostrets magnifika bibliotek och arkiv. Upplevelserna under denna tid i Frankrike resulterade senare i min bok ”Innanför murarna” samt filmen Résidence(s), som går att se på Youtube. Men det visste jag inte då. ”Den sårade pianisten” var mitt fokus och jag hann under de där veckorna färdigt. Trodde jag.

Väl hemma visade det sig dock att min förläggare inte var helt nöjd med mitt arbete. Jag hade uppenbarligen tagit bort sådant som trots allt borde ha varit kvar och som nu saknades. Inför utsikten att efter flera veckors omskrivningar ändra tillbaka till ursprungsversionen och hitta någon form av tredje väg höll jag – mer än med någon annan av mina böcker – på att ge upp och slänga allt i papperskorgen. I synnerhet som livet i övrigt under den här tiden mest kändes som en flykt undan bålgetingar.

Men jag tog mig igenom i en kraftansträngning som jag i efterhand värderar som en av mina yrkesmässigt största prestationer och resultatet blev ”Den sårade pianisten” i den version som i Sverige gavs ut 2016. Jag är oerhört tacksam över den slutliga versionen som jag tycker är värd allt slit och alla uppoffringar och detsamma tyckte förläggare och förlag. Nöjda var också kritikerna och läsarna. Jag fick fina recensioner, bland annat från Femina, som gav den högsta betyg och beskrev den som en roman som drabbade och berörde. På riktigt.

Så kom ett bakslag. I en av Sveriges större dagstidningar skrev en kvinnlig både erkänd och rätt framgångsrik författare en recension som till dags dato är den värsta jag någonsin fått. Jag har annars under mina snart tjugo författarår varit förskonad från de värsta omdömena och i stället kunnat glädja mig åt uppskattning och initierade analyser. Det här var något annat, både elakt och personligt. Min kollega bredde dessutom ut sig på mer än ett uppslag, där bilden på mig upptog en halvsida – jag kan till dags dato inte förstå varför en så negativ recension tilläts ta så stort utrymme. Som författare får vi alla kritik, det är oundvikligt. Illvilja är svårare att glömma.

Men så kom boken ut i Frankrike och fick ett mycket positivt mottagande. Inte nog med det – 2018 bjöds jag in till den europeiska litteraturfestivalen i Cognac eftersom min bok valts ut för att representera Sverige i en tävling om bästa nordiska roman. Vilken de valt? Jo, ”Den sårade pianisten”. Att övriga nominerade böcker var skrivna av Lina Wolff (också Sverige) Kjell Westö (Finland), Iben Mondrup (Danmark) och estnisk-franska Katrina Kaida gjorde inte äran mindre. Vann gjorde Katrina Kaida, men senare erbjöds jag samma vistelsestipendium som hon fått i första pris. Det kändes som en vinst, på alla plan.

Pocketen skulle sedan, som brukligt, komma året därpå. Men då kom corona och sköt upp böckers utgivningar över hela världen och ”Den sårade pianisten” fick vänta i både ett och två år. Nu är det äntligen dags. Med ett nytt omslag, dessutom. Och därmed fortsätter min pianist att spela sina vackra stycken och de båda vännerna Veronica och Marieke får göra sin resa igen. Förhoppningsvis tillsammans med nya läsare.

Vad jag vill säga med det här? Att man inte ska ge upp? Känns tveksamt. Ibland måste man det. Faktiskt, för att citera Nils van der Poel, är det ”aldrig för sent att ge upp”. Det handlar mer om att man i slutänden inte vet om något blir ett nederlag eller en seger. Eller både och. Eller inget av båda. Kanske, kanske inte. Möjligen är min slutsats att man får hanka på så gott det går och hoppas på det bästa. Och om det inte blir det bästa så kan det näst bästa också duga. Eller så får man vara nöjd ändå.

Med dessa kanske eller kanske inte slutord – ha en underbar juni och midsommar!