Nyhetsbrev: Februari 2023

Det är februari, det börjar bli ljusare och med det nya året kommer nya tankar och förhoppningsvis nya idéer. Som dock inte infinner sig på kommando utan kan slinka undan precis när man ska hugga dem i svansen.

Då är det bra att ta en titt i den där högen av papper som innehåller möjliga utkast, idéer eller inspiration. Utrivet och uppskrivet, artiklar, biobiljetter, anteckningar på (i nödfall) kvitton, till och med servetter och underlägg. Bara att slänga överflödigt, sådant som inte väcker minsta känsla längre. Men stanna upp vid annat som tänder en aldrig så liten låga igen.

Och i en gulnad artikel från 2007 (så länge kan somliga saker behöva ligga till sig) läser jag om hur biografier kan skrivas genom att utgå från en sak, ett plagg, ett musikstycke, en maträtt. Genom att beskriva en persons förhållande till just det föremålet eller den företeelsen kan en människas hela personlighet, väsen eller levnad i ett slag bli så mycket klarare för läsaren än om författaren hade använt sida upp och sida ned med mer eller mindre relevanta ordflöden.

Ett exempel. Den som har sett ikoniska ”Citizen Kane” vet att filmen inleds med att Charles Foster Kane, den beryktade tidningskungen, på sin dödsbädd utstöter ett sista ord – Rosebud. Ordet gäckar oss dramat igenom tills vi mot slutet får veta att Rosebud stod inristat på den kälke som den lille pojken Kane slogs med för att slippa skiljas från sin mor och skickas i väg till en skola långt borta. Så förstår vi genom ett enda ord vad som drivit denne kontroversielle affärsman livet igenom. Det är genialiskt.

Precis samma sak gäller fiktiva karaktärer.

Hur många gånger har vi inte läst om en kvinna med långt och ljust hår och blå ögon som till råga på allt har på sig röda byxor och en vit blus. Säger det något om henne? Inte ett smack. Snövit däremot, har en hud som är vit som snö, läppar röda som blod och ett hår svart som ebenholts. Redan bättre. Bäst är dock hur bröderna Grimm fångar drottningen. Hon är vacker, visst, men inte ett ord om vilken färg hon har på håret eller hur hon är klädd. Vi ser henne genom det som är hennes allt – spegeln. Viktigast för drottningen är inte hon själv, det är hennes spegelbild. Så viktig är den att spegeln till och med talar.

Inte konstigt att Snövit är en klassiker.

I Nina Lykkes roman ”Nästa!” beskrivs huvudkaraktären Elin genom sin samtalspartner, ett skelett som hon kallar Tore och som håller henne sällskap på det mottagningsrum på lasarettet dit hon flyttat. Ett effektivt sätt att fånga Elins sinnesstämning som håller rakt igenom och vi ser henne framför oss utan att hårfärgen beskrivs. I underbara boken ”Tobakshandlaren”, skriven av österrikiske Robert Seethaler, har en av huvudpersonerna, Otto, förlorat ett ben i kriget och går omkring i ett par slitna, bruna byxor som är slarvigt ihopsydda under knäet på det ben som är så mycket kortare än det andra. Dessa byxor får sedan bokstavligen evigt liv genom en sensationell protesthandling som är så enkel, modig och rörande att en och en halv byxa kan sägas ta över huvudrollen. Och apropå klädesplagg – i Maria Langs ”Farligt att förtära” blir en glänsande regnkappa den detalj som avslöjar mördaren. Jag läste boken som tonåring och har aldrig glömt det.

Tänker man efter har vi nog alla människor i vår omgivning som definieras av något speciellt och unikt. Det är rätt roligt att fundera på det. I skrivandet är det inte minst därför ett evigt kämpande för att inte rutscha ned i klichéernas sockrade värld, där kvinnor har långt, ljust hår och män bruna lockar och kraftigt handslag. Man får skriva om och skriva om, tänka bortom det som först dyker upp, fila och fila igen. Tänker jag tillbaka på mina egna böcker vet jag ganska väl när jag lyckats bra (och när jag kunde gjort det bättre …). I ”Busters öron” är det rosorna som definierar Eva och alla som läst eller lyssnat på boken blir efter ett tag varse varför det är så. I senaste ”Orm och stege” älskar en av karaktärerna att både baka och äta syltkakor och jag vill tro att det också under läsning och lyssning blir uppenbart varför.

Snart ska jag sätta mig vid tangenterna igen och börja skriva på det nya som så smått pockar på. Tror att jag som inspiration ska ha en bild av Bondskurken Blofelds vita angorakatt framför mig när jag börjar.

Ni förstår varför.