Nyhetsbrev: 2023 December & Julnovell
Hur sammanfatta det här turbulenta året? För mig, för världen, för oss alla? Vi är nog många som kämpat på med vårt och försökt förhålla oss till vad som händer omkring oss. Och många – hoppas jag – som sökt avkoppling, skratt, kunskap och tröst i en bok, denna fantastiska värmekälla som dessutom inte kräver ständigt omförhandlade elavtal.
Jag nöjer mig med att berätta att den bok jag har arbetat med under hösten, Tjuvlyssnaren, släpps den 17 januari. Vill ni läsa den blir jag glad. Och mitt Nyhetsbrev i december kommer i form av en julnovell. Med den vill jag önska er alla som följer mig en riktigt God Jul. Samt underbart fina stunder när ni får njuta av precis just det som gör er riktigt glada!
Det kanske ordnar sig
Av Maria ErnestamOm hon bara inte vore så trött. Om det bara fanns färre bord att duka av och inte så många kaffekoppar att diska. Om det inte låg slängda servetter på golvet, om det inte hade kommit så stora leveranser med saffransbröd och pepparkakor, om det inte vore snöglopp ute.
Då vore det ganska mysigt.
För de har fått upp tindrande stjärnor i fönstren och satt stearinljus på borden och trots att många säger att om de hör Last Christmas en gång till, då vet de inte vad de gör, så tycker hon om Last Christmas. Hon tycker om melodin och texten och får alltid lust att dansa när hon hör den. Inte kring granen precis, men man kan dansa bredvid granen om man har en gran och det har de faktiskt också, en som står i ena hörnet av caféet. En riktig, på vars grenar det hänger julkulor. En gran som hon vattnar det första hon gör när hon kommer hit eftersom en gran dricker väldigt mycket precis när man har tagit in den.
Så om folk bara plockade upp efter sig och satte tillbaka sina brickor i stället och torkade av kängorna innan de drog in en massa modd och grus så kunde det vara okej. För det doftar gott av kaffet och om alla bakverk. Jul doftar det, det hon har lärt sig är jul, och det tycker hon om. Egentligen har hon ingenting emot jobbet heller, inte för att hon tänker stressa på ett fik hela livet, men medan hon försöker komma in på en vettig utbildning är det okej. Och hon är glad över att hon har ett arbete, för det finns många som söker och inte ens får komma på en intervju.
Om hon bara inte vore så trött.
Och om inte den där mannen precis hade gått in genom dörren. Han är ett pain in the ass. Kommer hit ganska ofta, tar en kaffe men aldrig någonting till och sedan sitter han där och ser liksom överlägsen ut. Ibland har han med sig en tidning som han läser i medan han dricker upp och när han säger ”hej” eller ”hej då” låter det som ”du ska vara glad över att jag säger hej till dig och nu ska du vara glad över att jag är så artig att jag säger hej då när jag går”.
Inbillning? Så fan, heller. Hon har lärt sig typen.
Nu står han framför henne, på andra sidan disken. Han är märkvärdigt opersonlig och hon undrar om hon skulle känna igen honom på gatan om de passerade varandra. Något konturlöst över hela kroppen. Blekt hår, ljusa ögon, rödlätt hy, rak näsa. Rejäl halsduk instoppad i en längre rock, byxor och promenadskor som har blivit blöta framme vid tån. Dåliga sulor för vintern, tänker hon och fnissar inombords åt att hon är bättre än vad han är på att avgöra hur man ska klä sig när det är kallt.
Hej. Kaffe, tack.”
”Vilken sort?”
Hon vet att det är bryggkaffe han tar. Aldrig caffe latte eller cappucino eller någon av de övriga varianterna. Svart. Och inget fel med det, hon gillar svart och de har gott bryggkaffe, man behöver inte krångla till det. Så det är inte det.
”Vanlig brygg.”
Hon nickar, låtsas som om det är information hon behöver fast hon inte behöver den alls och ska precis vända sig om för att plocka fram en kopp och hälla upp när hon inser det.
Han är berusad.
Är det något hon har koll på så är det detta. Hur folk ser ut när de är fulla och hur de ser ut när de försöker dölja det. Något med läpparnas rörelser, att man måste koncentrera sig för att få tungan att följa med när orden ska formas. Hopknipna ögon för att fokusera. Den här mannen har klämt minst en flaska om inte två och har hon riktig otur kommer han att kräkas på toaletten om någon halvtimme.
Om hon bara inte vore så trött.
”Du kan gå och sätta dig. Jag kommer ut med kaffet.”
I vanliga fall skulle hon inte ha sagt så. I vanliga fall skulle hon ha ställt den fulla koppen på diskens kant och han skulle ha tagit den och letat upp sitt bord. Men att låta honom vingla i väg med en kopp skållhet vätska i handen är en risk hon inte kan ta. Ramlar han kan hon inte få upp honom, det vet hon, han är både lång och kraftig och dessutom kanske han bränner sig om han får alltihop över sig.
Kanske fattar han det också. Att det är bättre så här. För han går mot ett av borden, ett som står ganska nära den tända granen, och han koncentrerar sig på varje steg han tar, håller nästan ut armarna för att hålla balansen, och hon följer honom med blicken och andas ut när han dimper ned på stolen och lyckas kränga av sig rocken. När han väl kommit på plats kommer hon ut med koppen och ställer den en bit framför honom så att han inte ska råka stöta till den av misstag och då känner hon den också, den sura lukten av alkohol. Den kommer i små pustar, den tränger sig inte på, det här är en man som bemödar sig om att hålla fasaden. Det har hon tänkt även tidigare och nu är det uppenbart.
Har han varit full vid tidigare besök? Kanske.
Hon drar tillbaka armen och är på väg att vända sig om för att gå när han tittar upp och möter hennes blick. Det är som att sugas in i en tunnel, så känns det när man plötsligt stirrar in i någon annans ögon och blir varse en avgrund. Och han släpper henne inte med blicken och så säger han det.
”Jag är på väg att förlora respekten för mitt land.”
Hon blir stående utan att veta vad hon ska göra, framför allt inte vad hon ska svara, när han säger det igen. Jag är på väg att förlora respekten för mitt land.
”Jaha.”
Något mer får hon inte ur sig. Men hon kommer inte i väg heller utan blir stående. Inga andra kunder pockar på uppmärksamhet, granens ljus bländar henne och kanske blir han uppmuntrad över att hon är kvar, kanske bryr han sig inte ett dugg om det utan måste bara få säga det han säger. För han vrider hela kroppen mot henne så att halsduken han har hängt över stolens rygg halkar ned på golvet och så fortsätter han.
”Jag har alltid älskat mitt land. Eller respekterat, så ska jag säga. Jag har haft starka känslor för mitt land. Jag har litat på att landet är välskött, att vi har fantastiska industrier, att våra styrande vill vårt bästa. Jag har älskat våra skogar och hav och sjöar och jag har aldrig tänkt tanken att det här landet inte skulle vara mitt och att jag inte skulle ha en plats i det. Och jag har alltid tänkt att det här landet, det är värt att försvara, ja, till och med gå i döden för. Så därför har jag gjort min värnplikt precis som min far och min farfar och min morfar och många före dom. Inte för att det alltid har varit så roligt men för att det är så man gör. För att det är min plikt. Min plikt, förstår du?”
Hon gör en rörelse med huvudet som kan betyda både ja och nej, vilket ganska väl motsvarar vad hon känner. Inte minst förvåning över att han i sitt tillstånd kan uttrycka sig så klart och tydligt, som om han höll ett föredrag som han har övat på länge. Och vad ska man svara på det han sa? Att en full man säger att han har förlorat respekten för sitt land. Jaså, ja, det var ju intressant. Hur menar du då? När hon tänker den tanken inser hon att hon faktiskt är lite nyfiken på hur han faktiskt tänker. Och den berusade mannen vid bordet behöver inte hennes uppmuntran. Orden väller ur honom som om de väntat länge och nu bränner honom inombords och måste ut.
”Alltså, så har jag känt. Att det är min förbannade plikt att försvara det här landet. Men nu. Nu. Kriminalitet och brottslingar, skjutningar och bombningar och ibland träffar de rätt person och ibland träffar de fel person och för varje skott blir Sverige farligare och vi klättrar uppåt i statistiken över vapenvåld i världen. Och man lurar gamlingar och sjuka och stjäl från det allmänna och under varje sten man välter kryper det ut mygel och stöld. Och alla fattar att vi inte har kontroll längre, kontroll har några jävla gängledare som inte ens sitter i det här landet medan vi bråkar om vad någon kanske menade när någon sa si eller så. Och det finns ingen förlåtelse längre. Har du sagt något som kan misstolkas eller gjort något som någon har stört sig på, då är du rökt. Ingen väg tillbaka. Jesus förlät för fan de som spikade upp honom på korset men vi kan inte förlåta minsta skit. Och man börjar tänka att vad är det för land att försvara, det kanske inte ens är mitt längre. Jag får ta hand om mig själv och dom jag älskar. De nära och kära. Om man nu har några.”
Det sista säger han med en suck innan han grabbar tag i kaffekoppen och dricker. Hon tittar på hans hand, den är rödfnasig och torr och hon inser att han inte har några vantar. Han måste ha haft händerna i fickorna och ändå ha frusit. Hon får en löjlig lust att fatta tag i de där händerna och blåsa varm luft på dem så som mamma alltid brukade göra och tänker att det är en helt galen tanke eftersom hon verkligen inte vill ha något med den här mannen att göra, än mindre ha någon fysisk kontakt med honom.
Kaffet verkar få honom att nyktra till. Han dricker igen och tittar ned i bordet. Stirrar på den där laminatskivan som om den vore en världskarta och att den hade svaret på alla frågor. Som om man kunde hyra ett skepp och segla över bordet till ett annat land. Och nu ser hon också vågorna. Hela bordet gungar, det är minnet från i morse, mamma som frågar och kräver och kräver och frågar, det är bara att jobba, bara att läsa. Bara läsa, bara läsa, hon har hört det under hela sin skoltid. Och det är tillvaron och ja precis, världen, och känslan av att det är trångt, så trångt att man inte kan andas, än mindre hitta sin plats, vara rätt här och vara rätt där och ingenstans och överallt. Ångesten nyper henne i magen och klöser henne i strupen, hon får tränga tillbaka en uppstötning och då tittar han upp igen och möter åter hennes blick och hon säger det, nästan utan att tänka.
”Du får inte tänka så.”
”Va?”
”Alltså, du får inte tänka så.”
”Hur får jag inte tänka?”
”Att du förlorar respekten för ditt land.”
”Och varför då?”
Ytterdörren slår igen. En kund har lämnat caféet och de är nästan ensamma i lokalen. Utanför skymmer det och en stjärna strålar på himlen, nu kan hon se den genom fönstret. Vad är det den heter, den klaraste? Är det Cassiopeja eller Sirius eller Polstjärnan? Hon vet inte. Vet bara att hon behöver stjärnor och hon behöver något att tro på och att det den här mannen säger, den här medelålders gubben, har rört upp något inom henne och orden kommer ur henne nästan lika snabbt och hetsigt som orden som nyss kom ur honom.
”Du får inte känna så. Att du håller på att förlora respekten för ditt land. För om du känner så, då finns det ju inget hopp kvar alls. Mina föräldrar flydde hit för att de skulle slippa allt det där, allt jävla krigande. De har arbetat för att jag skulle få det bättre och jag har gjort så gott jag kan även om de inte är nöjda och jag vet inte om jag fixar deras krav på mig. Men både dom och jag tror ändå på det här landet och om du inte gör det … hur ska det gå då?”
”Alltså … vad menar du?”
Jag menar att … du måste tro på det här landet för att jag ska kunna göra det.”
”Jaha. Ja, det var ju ett jävla sätt att se på saken.”
Han stirrar oavvänt på henne nu. Som om han ser henne för första gången, vilket han kanske gör. Vem vet vad han har sett innan. En någon. En av dom. En som tänker och tycker saker. Som tar och inte ger. Som inte kan anpassa sig. Egentligen vill hon inte veta. Hon var bara tvungen att säga det hon sa eftersom hon fick den där panikattacken. Oklart varför. Faktiskt. Men det där att inte höra till. Ingenstans. Aldrig någonsin. Och om han …
Hon vänder sig om och går tillbaka till disken. Börjar plocka med saffransbullarna, de med mandelmassa i. Hon stirrar på sockerkulorna som ligger överst, fantiserar om hur det känns när man biter i en och det blir sött i hela munnen. Det skulle hon behöva. För hela kroppen. Att det blev sött där inne. Och vitt.
När hon tittar upp står han framför disken med kaffekoppen i handen. Han verkar nykter nu. Kanske var han inte ens så full som hon trodde. Kanske var det bara som hon inbillade sig. För att han såg så utslagen ut. Så vilsen och förvirrad.
”Hörru, var kommer du ifrån?”
”Vad menar du?”
”Alltså, var kommer du ifrån? Vilket land?”
Orka.
”Jag kommer från Sverige.”
Han försöker le. Som om mungiporna skulle spricka.
”Okej. Tröttsamt. Men okej. Dina föräldrar, då. Du sa att de hade kommit hit, man måste väl få fråga?”
Hon suckar.
”Nigeria.”
Han nickar.
”Okej. Chimamanda Ngozi Adichie.”
”Va?”
”Chimamanda Ngozie Adichie. Författare från Nigeria. Hon skrev en bok som heter ”En halv gul sol”. Handlar om Biafra. Det växte jag upp med. Barnen i Biafra.”
”Jaha.”
”Hon har lika fint hår som du.”
”Lägg av. Ska du inte säga att jag har en fin rumpa, också? En härlig afrikansk rumpa?”
Hans försök till leende slocknar och han skakar på huvudet.
”Alltså, varför blir ni så arga, för? Ni är så förbannat arga hela tiden? Skulle någon säga att jag hade en härlig rumpa skulle jag bli jätteglad. Det var jävligt länge sen jag fick en komplimang, det kan du skriva upp. Inte för rumpan och definitivt inte för håret. Jag har knappt något kvar ens, så var det bra med det.”
De står på varsin sida av disken. Han släpper henne inte med blicken och hon viker inte heller en tum, tills det börjar svida i ögonen. Till sist suckar han och slår ut med händerna.
”Ja, alltså, sorry då. Man får ju inte säga någonting längre i det här landet som jag håller på att förlora respekten för. Men om du tycker så mycket om det här landet … det är väl bra. Kan man få lite mer kaffe nu då eller är det också fel, eller?”
Hon står alldeles stilla och till sist suckar han igen, skakar på huvudet och släntrar tillbaka till sitt bord. Stadigare den här gången. Det surrar i hennes huvud. Kanske är det tröttheten. Eller något annat. Som Last Christmas. De sista tonerna. Efter ett tag lägger hon upp en hjärtformad pepparkaka på ett fat och greppar kaffekannan med andra handen. Går fram till den där jättejobbige mannen, häller upp och ställer fatet framför honom.
”Här. God jul … och så där.”
Hon väntar inte på svar för hon känner att hon är på väg att börja gråta men inte på riktigt. Mera en skrattgråt. Fattar ingenting, men det spelar ingen roll. Det är ändå snart jul. När hon nått disken hör hon honom ropa.
”Tack. God jul tillbaka! Och du … Det kanske ordnar sig. Det kanske faktiskt gör det. Ska vi bestämma det? Du och jag? Ska vi bestämma det?”
