Nyhetsbrev: December 2022

Jag hade tänkt berätta om mannen som spelar fiol på tunnelbanan medan ett taktfast dunk från någon apparat vid hans fötter gör ”Bjällerklang, bjällerklang” outhärdlig. Inte blir det bättre av att han krängt på sig en illande röd tomtekostym och har en luva på svaj.

Vi har mötts förr. Då plågade han hela vagnen med ”La Paloma”. När han ställde sig mitt framför mig och gned fram denna slagdänga sa jag ifrån. ”Ja, jag ger dig gärna lite pengar, men då måste du spela något annat än La Paloma, för jag står inte ut. Jag hör ju att du kan så mycket bättre!”

Varpå han gav mig ett leende, satte fiolen till hakan och började spela ett vackert, klassiskt stycke. Sedan log han ännu bredare, sträckte fram pappersmuggen, lade huvudet på sned och sa ”nu, då?”

Han fick betalt. Som yrkesmusiker. Sedan dess brukar vi nicka åt varandra och spelar han något fint får han en slant. Men Bjällerklang ger inget klirr i kassan, definitivt inte med tomtekläder, och det vet han. Han ler lika stort ändå. Vi vet båda vad som gäller.

Om honom hade jag tänkt skriva, något på temat människors möten, komplexa karaktärer, att hitta det udda i det vanliga eller tvärtom och hur det reflekteras i litteraturen. Men knappt hade jag satt mig vid tangentbordet förrän jag får ett telefonsamtal som berättar att min granne har dött.

Och för ett tag försvann orden.

Min granne var en kvinna som under de 25 år jag kände henne aldrig hymlade med vad hon tyckte eller tänkte. Framför allt – hon pratade inte bara. Hon agerade. Min granne var politiskt aktiv och kämpade för de frågor hon fann viktiga. Satt med i det kommunala styret, läste på, presenterade, debatterade och åtgärdade. Oavsett politisk inriktning och åsikt tror jag inte att någon kunde betvivla att hon ville det bästa, att hon såg till människor och var beredd att strida för deras behov.

Min granne var god man (god kvinna, med andra ord) för ett antal ensamkommande flyktingar. Under hennes välvilliga ledning har de gått vidare, kommit in på utbildningar, fått arbete. Min granne var stolt över att ha blivit ”tonårsmorsa” igen och gladde sig åt varje framsteg. Firade med champagne när det var befogat, körde händerna i myllan påkommande dag, slogs med myndigheter. Även när hälsan sviktade var det som störde mest inte tanken på det egna jaget utan på att hon inte kunde jobba! Mot slutet för SOS Barnbyar.

Bästa grannen, brukade vi skriva till varandra. Samt vinka från balkongerna. Vilket aldrig mer kommer att ske.

Att avsluta det här med att vi ska fånga dagen och ta det lugnt på julen och inte stressa är inte min avsikt. Jag tror att ni alla som läser det här känner igen sig, att ni har upplevt något liknande. Jag vill, återigen, komma tillbaka till böckerna, de bästa tröstarna i världen. Och när jag tänker på de böcker vi bär med oss för att de hjälpt oss när det var mörkt, förändrat oss, påverkat oss, satt fingret just på den där smärtande punkten … då är det oftast för att där funnits karaktärer som min granne eller den spelande mannen på tunnelbanan. Människor som står för vad de är och vad de tycker. Som inte räds att klassas som ovanliga, kanske till och med besvärliga eller jobbiga. Som arbetar på. Som kan skratta åt sig själva. Som sprider kärlek utan att sukta efter bekräftelse. De jobbiga, konstiga, oberäkneliga, goda och så underbara originalen.

Jag önskar er alla en julledighet där ni får ro att läsa, eller lyssna på, en bok och träffar på just en sådan karaktär. Ta er den tiden, ge er själva den julklappen. Lär känna en människa, det spelar ingen roll om han eller hon är fast mellan två pärmar. Vänskap kan uppstå ändå.

Och med det vill jag önska er alla – med ett leende för att hedra de två människor jag skrivit om – en riktigt God Jul!