Om

Jag är född i Uppsala en snöig dag i november. Det var så kallt att min pappa körde Folkan fram och tillbaka vid sjukhuset för att få upp värmen när jag och mamma skulle skjutsas hem. Det gick bra. Kanske är det därför jag alltid har tyckt om november.

Mina föräldrar var lärare och litteraturintresserade och vi bodde i en lägenhet där det fanns böcker i bokhyllorna. Båda hade läst engelska, vilket gjorde att där även trängdes anglosaxiska författare. Godnattsaga och högläsning, Christie och Shakespeare var självklarheter. Jag minns Mio min Mio som en första omvälvande upplevelse men läste allt jag kom över, mina föräldrars sparade ungdomsböcker, klassiker, mormors damtidningar och farfars kvällstidningar. Någon skillnad på bättre eller sämre litteratur gjordes inte. Det var läsning och all läsning var bra.

Jag hade lyckan att både farfar, farmor, morfar och mormor bodde i Uppsala under min uppväxt. De hade flyttat dit efter pensioneringen från Osby respektive Sollefteå och jag träffade dem varje vecka. De var intresserade av mig och berättade om sina egna liv, vilket jag fann mycket spännande. Farfar och farmor var baptister, mormor och morfar snarare ateister och skillnaden mellan min fromma farmor och utlevande mormor var på ytan stor. Men de var båda skickliga yrkeskvinnor, farmor lärare i tyska och franska, mormor damfrisörska med egen salong, och de tyckte mycket om varandra. Min farfar, rektor, skribent och kommunalpolitiker, förde en ständiga kamp för humanitet och människovärdet, inte minst under det andra världskriget. Han har alltid varit en stor förebild. Morfar likaså, fosterbarnet som började sin yrkesbana som bromsare på Norrlandstågen och slutade som kanslist hos SJ. Jag är tacksam över att jag fick deras historier.

I skolan hade jag lätt för svenska och språk men tyckte också om naturvetenskap. Kluvenheten resulterade i studier först i engelska och sedan i matematik. I tron att kunna kombinera de båda gick jag på Journalisthögskolan i Göteborg och arbetade sedan på VLT i Västerås innan jag infriade drömmen om att studera utomlands. Det blev inte New York eller San Francisco utan University of Kansas i Lawrence, mitt i hjärtat av Bibelbältet och kanske inte så spektakulärt som öst- eller västkusten men just därför spännande ändå. Jag for därifrån med en Master of Arts i statskunskap med fokus på internationella relationer samt den tyske student som jag några år senare gifte mig med.

Vi flyttade till Frankfurt i Tyskland och jag började frilansa och var korrespondent för magasinet Veckans affärer i närmare tolv år. Vi hade knappt hunnit landa förrän det historiska skeende tog sin början som resulterade i en tysk återförening. Jag minns första gången jag besökte Östtyskland, bilen som tog ned taxiskylten innan vi for över gränsen, soldaterna som kontrollerade mig, intervjuerna som övervakades, att det var omöjligt att telefonera. Ett antal månader senare firades ett enat Tyskland. Det omöjliga hade blivit möjligt.

Tolv år senare flyttade vi till Sverige, nu med två barn, en pojke och en flicka. Jag fortsatte frilansa och tog samtidigt upp ett gammalt intresse för sång, musik och dans och gick en musikalutbildning där jag var dubbelt så gammal som de andra. En dag arbetade jag med en artikel om genteknik efter att på morgonen ha repeterat min roll som konferenciern i Cabaret. På kvällen såg jag sedan en av Woody Allens filmer på kvällen, en parodi på Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Intrycken blandades, detta ”något” hände som händer när en historia föds och där var den, idén som ledde till Caipirinha med döden och till att jag två år senare på heltid blev författare. Resultatet är ett rätt stort antal böcker som nu är publicerade i elva länder och jag har också haft glädjen att få ta emot flera priser och nomineringar.

Jag bor i Stockholm men tillbringar mycket tid i Frillesås på den svenska västkusten. Min farfar och farmor köpte sommarstället på femtiotalet och jag har vistats på platsen sedan barnsben. Tiden jag tillbringat där har format mig på många sätt och det märks i mitt litterära universum. Mina sommarvänner som fortfarande finns kvar, närheten till havet, springet mellan granngårdarna, gemenskap över generationer. Ute på öarna, högst uppe på en klippa och med utsikt över arkipelagen känner jag mig så fri som det för mig är möjligt. Busters öron var den första av mina böcker som utspelade sig i Frillesås. Sedan blev det fler.

Efter en längre tids sjukdom dog min pappa för några år sedan. Han blev 77 år gammal. Att se min snälle, friske, ungdomlige pappa brytas ned var svårt. Han var en modern man för sin tid och mycket stolt över sina döttrar, mig och min syster. Jag saknar honom djupt, men det är riktigt som Harry Martinson diktar, att sorgen är den största ära som glädjen kan få. Och jag har skrattat mycket med min pappa. Alltid hos dig är skriven efter hans död och tillägnad honom.

Mina år som författare har tagit mig till platser dit jag annars inte skulle kommit. Jag har föreläst hos bokhandlare, på bibliotek, i skolklasser, i ett fängelse. Jag har tillbringat en månad på ett franskt kloster, vilket resulterade i Innanför murarna och franska dokumentärfilmen Résidence(s).

Allt jag sett, hört, lärt mig, tänkt, flyter in i mina böcker. Jag finns där även om ”jag” inte finns där. Ingen människa är fri från sin historia eller sin släkt och sina vänner. Ingen kan heller säga varifrån berättelsen kommer, var den började och när den slutar. Den lever vidare i varierande former, i slutänden hos var och en som läser eller lyssnar.

Efter alla år vet jag att det inte är inspirationen som är viktigast. Det är disciplinen. Att sitta ner även när det tar emot. Att lyssna på rätt personer. Att jag vågar tro på min idé och min roman eller novell. Avgörande är att inte glömma bort ursprungskänslan. Det som fick mig att skriva min första bok, formulera den allra första meningen. Min önskan att berätta en historia.